Annons:
Etiketttvillingflammor-allmänt
Läst 1393 ggr
Starta-nytt
2014-05-08 01:48

Inbillar jag mig?

Hej på er. Jag vet inte vem jag ska prata med om det här och jag hittade den här sidan. Känns som en trevlig sajt. Jag har träffat en man som jag tror är min tvillingflamma. Men jag tvekar ändå trots alla tecken. Hur vet jag att det inte är hjärnspöken och önsketänkande? Våra barn går på samma dagis och det var där vi träffades, vi skulle båda inskola våra yngsta barn. (Han har två och jag har två) Första gången jag träffade honom fastnade han. Men mer som en undran om vem han var. Fast vi bara pratat alldagligt i nån minut. Detta var några dagar innan inskolningen. Andra gången (första dagen på inskolningen) dunkade hjärtat rejält när jag såg honom. Jag var i chock då han utseendemässigt inte var den typen jag fallit för tidigare utan raka motsatsen och vi hade knappt pratat. Plus att jag var i ett förhållande då (som varit rörigt men var på bättringsvägen) och han var/ är gift så det mitt hjärta kände var vad jag tyckte en "opassande" och "ologisk" känsla. Hur som helst jag la ingen större tanke åt att haka upp mig på känslan utan jag bara var. Jag kände en magnetisk dragning mellan oss och när han valde att gå i en annan riktning än mot mig tänkte jag "vad håller han på med, han vet att han borde vara nära mig" samtidigt som det chockade mig att jag tänkte så. Jag visade sen att jag drogs till honom genom att vara i närheten av honom, vi pratade en del den veckan. Jag fick upp tanken "oj vad sjukt det skulle vara att berätta för barnen hur vi träffades om han och jag blev ett par" chockade mig själv igen. Vart kom den tanken ifrån? Pratade alldagligt med honom om bl.a. Vad som skulle hända i helgen och fick upp tanken "såhär vill jag känna för alltid" chockad igen. Jag visste plötsligt saker om honom som han inte berättat och även tvärt om. Jag tänkte på en sak som jag skulle säga och han hann säga det före. Jag kände mig hemma. Den sista pusselbiten var funnen, Som att jag inte behöver leta längre. Han kändes mer lik mig än vad jag själv känner mig själv. Jag var i chock. Vad var det som hände? Vem vad han? Och vad sjutton var det för magiskt mellan oss? Den helgen upptäckte jag hur mina ögon lös. Precis som de brukade lysa när jag var gravid. Så, jag trodde på fullaste allvar att jag var gravid och fick panik för det var redan mycket så som det var med två små barn och vi planerade inte ett till. Det var mycket annat som tyngt mig innan dess och stressen om ett nytt barn var pricken över i:et. Jag blev då utbränd, min kropp la av helt. Tröttare än någonsin, i både huvud och kropp. Sov hur mycket som helst men hjälpte inte. Jag var säker på att det var något fysiskt men med hjälp av människor i min omgivning insåg jag att det faktiskt var psykiskt. Jag började leta information och hittade tillslut massa texter om själsfränder och tvillingflammor då sa det klick. Allt kändes rätt. Men orsaken till att jag tvekar är att tidpunkten vi träffades på var jag väldigt skör och sårbar. Troligtvis öppen för allt. Kan det vara så att jag inbillar mig? Efter inskolningen och när jag läst om tvillingflammor och själsfränder blev allting starkare och jag tänkte på honom (och meditera) och kom bort från min utbrändhet. Jag började känna hur han mådde och fick det bekräftat genom att han själv bekräftade det dagar efter när vi sågs utan att jag frågat honom. Jag hade en sanndröm om honom. I drömmen sa han exakt samma sak som han sen sa till mig samma morgon. Det han sa var inte något av det alldagliga pratet. Jag kände alltid i mitt hjärta varje morgon om jag skulle träffa honom den dagen. Vi hade alltid en sån skön tajming när vi sågs tills Jag berättade för honom om mina känslor och han bekräftade att han också kände vår starka kemi och att han gillar mig men att han inte kommer lämna du fru. Han blev rädd, ville inte vara nära mig. Han skyndade sig bort från mig varje gång vi sågs. Efter några veckor sa jag till honom att jag inte tänkte förstöra något för honom och hans fru. Att Hela grejen har mycket med mig att göra,… han blev lättad och inte rädd längre. Så vår sköna tajming kom tillbaka. Men inte helt på samma sätt, han är ändå lite avvaktande. Jag har valt att släppa taget om honom även om han finns där i tankarna dagligen så "matar" jag inte känslorna lika mycket längre. Även om Jag letar automatiskt efter honom så fort jag går utanför dörren. Det finns fler tecken men ändå tvekar jag? Jag vet att jag behöver jobba på min självkänsla, att vara säker i mig själv. Kan det vara orsaken till tvekandet? jag har börjar tänka att man kanske kan känna så här med vem man vill bara man är på samma frekvens. Vad tror ni? Väldigt, väldigt tacksam för era åsikter och tankar. Dela gärna med er så mycket ni bara kan. Tack och hej så länge!

Annons:
Starta-nytt
2014-05-08 01:55
#1

Fin rubrik, inbillar jag mig ska det ju stå, haha! :)

Twinflamewolf
2014-05-08 07:35
#2

Hej och välkommen hit Starta-nytt 😎

Rubriken fixad 😉

Inbillar dig tror jag inte du gör och det är egentligen ganska enkelt det här med att veta vem ens tvillingflamma är.Man bara vet i djupet av sitt hjärta när man funnit sin andra hälft.

Det är inte alltid man inleder ett förhållande om båda befinner sig i fysisk form samtidigt.Det finns dom som har helt skilda familjer men känner igen varandra på ett så enormt djupt plan som ord inte kan beskriva för det ska upplevas och då vet man.Det råder liksom inte den minsta tvekan när man möter flamman.

Man känner ju även ett enormt djup med sina själsfränder men med tvillingflamman är det något helt annat och allt liksom bara faller på plats.Ingen annan än vi själva kan avgöra om vi har träffat på våran tvillingflamma det kan endast vi själva avgöra.

Känns det rätt inom dig att det är flamman då har du mött din andra hälft 🌺

Starta-nytt
2014-05-08 17:08
#3

Åh! Tack för ditt svar. 😊 Blir både glad och mer förvirrad av att läsa det du skriver. Jag har aldrig känt mig så hel som efter att jag träffat honom. Mitt andliga uppvaknande började även i samband med att vi träffades. Och jag har med honom bl.a. övat upp min telepatiska förmåga (och healing) utan att jag vetat om vad jag gjorde just då. Det är väldigt mycket på en gång och tar väl sin tid innan allt ligger på sin plats. Innerst inne så vet jag bara att dragningen till honom är den starkaste jag varit med om. Jag har alltid varit bra på att känna av folk och vad de känner för mig. Känner av om det är en sexuell dragning, kärleksfull dragning eller vänskaplig dragning. Och dragningen jag har till honom är en blandning av allihopa tillsammans. Jag vill ju ha honom i mitt liv på något sätt men vet inte hur. Jag har utvecklats så mycket med hjälp utav honom och jag känner att vi har så mycket mer att lära varandra. Och jag vill hjälpa honom, han mår inte så bra just nu. vad kan jag göra? Hur kan man inte vilja inleda ett förhållande av något slag om man känner allt detta? Rädsla som hindrar? Eller det kanske bara inte är meningen?! Herre, hundra frågor som snurrar i huvudet. Tack så mycket för ditt svar! 🌸

Twinflamewolf
2014-05-09 16:51
#4

Det var så lite så 🌺 och jag önskar man kunde svara för annans räkning om dom mött sin flamma men det kan endast vi själva veta inom oss.

Kan förstå det där att man vill ha ett förhållande men ibland möts man på andra sätt samtidigt som saker och ting kan förändras för båda på vägen och det kan även bli som så att man senare inleder ett förhållande.

Allt hänger ihop med hur vi valt våra livsplaner och även om vi inte själva känner till den brukar det landa rätt ändå.En del väljer utmaningen att mötas men båda har andra förhållanden och familjer så det är oerhört individuellt men man kan ju också få en fantastiskt fin vänskap även om man inte blir ett par en vänskap som inte kan mäta sig med nån annan.

Med flammorna hör vi ju för evigt ihop så möts man inte som par i livet så har man alltid varandra för evigt ändå och sammansmälter sen på andra sidan och bli ett fast man är två 🌺

Vi tar oss bara an olika utmaningar för att växa andligt av olika och individuella orsaker 🙂

Starta-nytt
2014-05-13 13:30
#5

Ja, vad vi än är och har så är det magiskt. Jag vill ju mer än gärna ha ett förhållande med honom. Men samtidigt kan jag känna att det inte är ett måste, då jag hela tiden kan känna hans närvaro. Tack igen för dina visa ord. :) de hjälper mycket!

Starta-nytt
2014-05-15 09:43
#6

Fast efter varje gång jag träffar honom (som för mindre än en timme sen). Vill jag vara med honom mer än någonsin. Bara vara, se honom i ögonen, prata. Veta allt om honom i minsta detalj. Det känns som att någon knuffar mig i ryggen. Som att våra energier passar som handen i handsken. Om inte ännu bättre. Men när vi blir för personliga i våra korta samtal blir han rädd och har plötsligt massor att skynda sig i väg till.

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Naznaz
2014-06-15 19:13
#8

Hej Starta-nytt🙂

Tro mig han känner likadana som du🙂Det är därför han plötsligt massor att skynda sig i väg till.☺️

Kram/Naznaz

Kram/Naznaz

Upp till toppen
Annons: